Fuck det här, fuck ensamma kvällar/nätter, fuck tankar som jagar en och fuck känslor som uppstår i ensamheten. Jag lever oftast i tystnadens värld, som de flesta kanske vet om mig, men ja, jag kan helt enkelt inte berätta för folk vad jag känner om jag mår dåligt och får heller knappt möjligheten till det längre. För rädd för att sticka ut, för rädd för att synas för mycket, för rädd för att helt enkelt bli oomtyckt av för många.

Det handlar alltid om att vara sig själv, vara sig själv, göra det man mår bra av och spendera sina dagar med de som sätter ett leende på ens läppar. Det funkar inte så, inte i min värld, inte längre. Jag mår ganska ofta dåligt nu för tiden, eller kanske inte ofta, men det kommer i perioder, varför har jag ingen aning om, det bara uppstår blandade känslor gång på gång. Vet heller inte vad jag vill, åka här ifrån, bara lämna allt för ett tag eller stanna kvar, umgås med de som gör mig glad men på natten sedan krypa tillbaka och låta allt hinna ikapp mig igen.

Vet inte riktgt vad jag vill ha sagt med texten jag skriver nu, antagligen ingenting, men på något sätt känns det bara bra och skriva av allt, skriva av allt till något som inte svarar mig, försöker stötta och försöker förstå. För det kommer aldrig finnas någon som riktigt förstår vem jag är egentligen och vad det är som spinner i mina tankar, därför att jag helt enkelt aldrig kommer ge någon chansen till att få veta så mycket om mig, lära känna mig så djupt, aldrig. Det finns heller ingen jag skulle våga öppna upp mig för, ingen jag litar på tillräckligt mycket, det finns ingen som jag vet kommer finnas vid min sida till sista dagen har gått och jag är redo att släppa taget om allt. Jag vågar bara inte dela med mig saker om mig själv till folk som kanske inte alltid kommer finnas där.

Vill inte skriva så mycket mer, eller jo det vill jag, men inte till er. Vill inte sitta här och leka att jag kan skriva värsta novellen eller något, för den kapaciteten har jag inte och vill heller inte ha faktiskt. Men jag har inte släppt ut hur jag mår på ett bra tag, bara hjälpt andra o skitit i mig sånt som vänner oftast gör. Och jag hoppas definitivt att ingen frågar mig nu hur jag mår, efter att ha läst denna text, för har ni inte frågat innan, försökt att få mig att prata eller ens undrat hur jag egentligen mått, så har ni absolut ingen anledning till att göra det nu heller. Letar inte efter uppmärksamhet med den här texten eller något liknande, utan skriver det bara för min egen skull, för ibland blir det bara för mycket. Men ja som sagt, har ni inte frågat innan, så gör det inte nu heller, för ja, det säger bara mer om er än om mig.

Dock vet jag en stor anledningen till varför jag sitter här i mörkret och faktiskt skriver den här texten och det är den där förbannade avundsjukan som har jagat upp mig. och ja, den sårar oftast väldigt hårt när den väl hinner ikapp, så nu har jag sagt det och jag ångrar mig nästan redan. och ja, jag saknar min farmor.

älskade fina farmor, du lyste upp mina dagar som ingen annan, föralltid kommer jag minnas dig som en av de starkaste själarna jag visste om, du kämpade så länge. världens finaste ängel.

PEACE